Hej nu är det dags att lätta på insidan igen...

Om 14 dagar så ska det vara min födelsedag men sen 2008 så har det inte varit det utan det är min pappas dödsdag ist och jag kommer inte fira den dagen för egen räkning utan jag tillägnar den dagen till min PAPPA....

Det kommer vara tyvärr 14 dagar som kommer gå i nedstämd jargong för min del.....

Han och jag fick kontakt med varandra när jag hade flyttat ner til Malmö ign 1999 efter jag bott 7 år i Sörmaland jag fick bo hos han den första tiden sen jag kom ner igen.....

Ett par år efter fick han prostatacancer men han visa inga direkt tecken utan man fick mer eller mindre lirka fram det ur han....

Han hade kol med........

Men så i oktober 2008 så åkte han in på hospis förhan blev så pass dålig...

Men efter två veckor upptäckte dem att han hade skellett-cancer med och ett par dagar efter det den 15/11-2008 så gick han bort...

Med hans bortgång försvann min så kallade släkt/syskon helt och hållet......

Så cancern tog inte bara min pappa utan resten av min släkt oxå ifrån mig

Saknaden efter en kvinna som bryr sig om en som person o att man är som man är.
Att den kvinnan inte bara ser ett yttre för nåt vackert sånt har jag inte.....

Men jag har ett stort hjärta som har mycket kärlek i sig.

Men jag vet att den som sa att det finns en för alla den personen ljög ordentligt för alla som ingen har. Jag är snart 46 år o jag är ensam o inga barn har jag heller men o andra sidan är jag glad för jag inte har det så slipper dem se hur jag bor.

Jag har mer eller mindre gett upp att jag ska finna någon som tar mig för den jag är...

Lev väl o ta hand om varandra

Peace And Love

Hej.....................

Det var ett tag sen jag skrev något och det är pga att jag inte mått nåt vidare bra o kropp och själ har nästan varit på väg och ge upp.....

Men för lite mer en månad sen så skrev jag på en sida att jag inte orka mer att jag inte ville finnas,,.....

Där fanns en person som börja prata med mid och hon lyssna verkligen på det jag sa...

Jag träffa henne och hennes kollega senare i den veckan i folkets park och var med på en interjuv som hon skulle göra för Metro....

O jag märkte att denna person hade ett hjärta av rent guld , hon visa verkligen att hon bryr sig om sina medmänniskor fast dem inget har...

Hon är grundaren till Soppkök Malmö och tack vare henne och Soppkök Malmö så orkar jag fortsätta att kämpa för att få ett drägligt liv och jag har nu oxå börjat ge mig in i kampen för andra som är i min situation.....

Tack Janni Thimar Sandra Mats Minna för att ni finns för oss mindre lyckat lottade

Det ni gör och visar är en sällsynt gest i detta förlorade land som man en gång var stolt över och även denna stad man bor i MALMÖ dem har verkligen huvudet i toastolen dem som bestämmer i regeringen och i kommunen...

Jag ger upp pallar inte mer

Ja då var det fredag igen ytterligare en fredag i ensamhet på ett ställe man hatar mest av allt på denna planet jag tror jag mådde fan så mycket bättre när ajg bodde på gatan man kunde dricka vad man ville äta när man ville ingen jävla tid man var tvungen att hålla utan man bara var jag hatar att behöva ha skyldigheter när dem sociala inte har nån skyldighet man har fan inga rättigheter och man är vuxen men när du hamnar i klorna på dem idioterna så är du slut som individ du är inget du står längst ner i samhället oavsett om du är narkoman eller alkoholist eller inget av det DU ÄR INGET VÄRD I DERAS ÖGON, MAN ÄR BARA EN STATISTIK I DERAS ÖGON NÅN DEM MÅSTE BLI AV MED.......

Nej vet ni jag är trött på att samhället inget gör nåt för oss hemlösa utan man blir behandlad som skit av alla instanser man än kontaktar.......

Jag orkar inte hålla humöret uppe längre

Lev länge och ta hand om varandra

Varför ska livet spöka för en o jävlas. Jag som hade rest mig från min depptid o börjat se allt ljust . Varför ska livet jävlas med en varför kan man inte för en gång skull få lite mer tur och lycka när det gäller arbete. Har sökt över 30-40 jobb på åtta veckor lagt upp jobbsökarannons på fb men ingen lycka el tur. På dem jobb jag sökt har jag inte ens fått svar på. Börjar känna mig värdelös och förbrukad när det hällar jobb. Tankarna går till förtidspension men vill ju inte det jag vill slita så det känns att man gjort nytta när fredagen kommer. Njuta av en iskall birra efter arbetet skulle varit så nice.

Vet inte hur länge jag orkar kämpa för ett jobb.

Lev länge o väl o ta hand om varandra

Det är en fråga jag undrar över o har gjort länge och det är : kan jag få ihop lika mycket som dem kriminella tiggarna som finns i hela Malmö el skulle jag inte få ihop till en middag ens???

Jag funderar på att göra ett test ang om detta och se om jag kan tigga ihop till mat och merän så. Och nu är det för jag är nyfiken bara för o se vad jag kan få ihop.

Vad tror ni????

Lev länge och ta hand om er

Sitter på Miroi där jag går på jobbcoachning och tänker tillbaka på 2010 hur det var då i Oktober när man vart hemlös och satt på Centralen..........

Jag vill försöka få er till att få en känsla av det jag gick igenom när jag satt på centralen om nätterna, jag vet inte egentligen hur men jag göra ett försök iaf....

Jag vandra omkring på dagarna satt på bibblan och var på värmestugan Värnan tills dem stängde klockan 16.00 sen drog jag till bibblan och försökte sova en timme eller två för att klara av att vara vaken på natten för det gick inte och sova på grund av den kyla som rådde då det var minus 15-18 grader och hade man inte riktiga kläder så frös man duktigt...

Jag hade just inte riktiga kläder på den tiden jag hade ett par slitna vinterskor som fodert knappt fanns inga långkalsonger utan bara ett par slitna jeans två tjocka tröjor under en vinterjacka som allt dun satt i midjan och runt handlederna...

Vi var en fem sex stycken hemlösa som satt på gamla pågatågs- stationen efter klockan 00.00 för den andra delen stängde då, hade man otur så blev man utslängd ifrån centralen av vakterna som Jernhusen har men jag hade tur ibland..

Men åter till nätterna nu, Jag vet inte om ni kan tänka er hur det är att sitta i minus 15-18 grader i sex timmar med så lite kläder som jag hade på mig då (jag visste ju inte vart jag kunde få varma kläder ifrån) jag hade vantar men tror mig det hjälpte inte jag hade mössa men det hjälpte inte det heller...

Det var speciellt en natt jag minns så starkt och varje gång jag tänker på den så känner jag tårarna börja falla...

Det var en söndag värnan eller nån annan värmestuga var inte öppna så det var bibblan och centralen som gällde när klockan var 17.00 stängde bibblan och jag gick mot centralen med tunga steg jag kände kylan redan då mina fingrar var iskalla direkt nästan när jag kom ut och mina tår lika kalla, mina lår var som isbitar innan jag hade kommit fram till lilla torg o det kändes som en evighet hade gått sen jag lämna bibblan men jag visste snart skulle jag kunde värma mig igen. Trodde jag iaf..

Jag hann inte merän komma in på centralen förräns vakterna var framme hos mig och fråga om jag skulle åka med tågen, jag svara att jag inte skulle och då bad dem mig lämna centralen för det är inte en allmän plats. Så det var bara att bege sig ut igen i kylan jag visste inte vart jag skulle gå utan jag visste bara om jag går så kan jag hålla mig någerlunda varm.....

Klockan sju gick jag tillbaka till centralen för att värma mig i värsta fall så hade dem fått anhålla mig bara jag kom undan kylan, men dem hade bytat vakter och det var en barndoms kompis som jobba och jag visste jag kunde sova fram till dem stängde och det gjorde jag...

Natten kom och kylan med den det var så kallt att man inte kunde andas med näsan jag blev kall direkt men hade en tanke på att kanske kan jag få komma in i nåt tåg och värma mig, dem första två timmarna var så kalla att det hjälpte inte att jag rörde på mig mina tår mina fingrar mina lår ja hela jag skaka så mycket att det gjorde ont..

JAg satte mig ner burra ihop mig och försökte blunda men jag kunde inte det gick inte på grund av kylan..

Jag såg att ett tåg var på väg in och skulle ställas upp inför natten, jag fråga han som hade kört in tåget om det var ok att värma sig han svara inte utan bara dumglodde på mig sen gick han bara...

Vid det tillfället så var jag på väg att ge upp helt och hållet jag ville bara bort jag ville dö för att slippa denna smärta jag hade i min kropp av kylan....

Det kom ytterligare ett tåg in på perrongen och jag fråga samma sak till den personen och han sa att det kunde vi om vi inte smutsa ner eller gjorde nåt annat där inne jag tacka han flera gånger om och gick in och satte mig det gjorde ont när värmen började tina upp mina frysna händer och fötter och ben...

Klockan 04,45 skulle tåget gå och centralen öppnade klockan 05.00 och då kunde man gå in där men vakterna som var där dem var snabba om man nickade till men man kunde sitta där tills värnan öppnade klockan nio men så fort man gick ifrån centralen så frös man lika fort igen och var stelfrusen när man kom fram till Nobeltorget där värnan ligger men där kunde man sova fram till klockan tolv iaf och få lite värme....

En smörgås kosta mellan 2-4 kr och kaffet 3 kr men då kunde man fylla på hur mycket som helst med kaffet och det blev en hel del kaffe när man var där sen stängde dem mellan 12.00-13.00 sen kunde man gå in och sov där igen fram till klockan 15.55 sen väckte dem en och sa fem minuter tills vi stänger man drack en sista kopp kaffe innan man var tvungen ut i kylan igen....

Enda platsen man kunde gå till då var biblioteket och dem hade öppet till klockan 20.00 när dem stängde så var det återigen stationen som gälde om man inte som vissa kunde ta sig in i en port eller källare jag visste hur man gjorde så jag fick dra till stationen och dras med vakterna där och försöka vara på god fot med dem så man kunde sitta där tills klockan blev 00.00 men sen började natten och frågorna om igen på Pågatågperrongen......

Mat ja det var väl oxå ett problem man kunde inte leva på mackorna som man kanske fick när värnan stängde om det blev över nåt så o säga men det var inte varje dag det blev det och då fick man vara hungrig för till stadsmissionen våga man inte gå för man visste att där fanns det en hel del instabila personer....

Jag visste då inte att dem inte hade lås på dörrarna men jaghade hört av andra som hade bott där att folk hade blivit anfallna av personer som var höga som hus och dem hade haft kniv så dit våga man inte sig fast jag vet att folk kommer säga men du hade ju haft en säng och mat till vilket pris då med fara för sitt liv nejtack...

Det var jobbigt när man vandra runt och titta in genom fönsterna och såg folk sätta sig vid matbordet och skulle äta eller när klockan var tillräckligt sent när dem drog ner rullgardinerna och skulle sova i en varm säng.....

Nej jag kan inte fortsätta mer nu gråten sitter i halsen på mig och jag vill inte böla på Miroi

Kommer mer sen.......

LEV VÄL OCH TA HAND OM ER OCH VARANDRA